Jag saknar trädet

När jag stod  vid behandlingsbänken en dag så såg jag en skata genom fönstret. Den arbetade febrilt och flög upp mot husväggen bredvid upprepade gånger.
Sen landade den på gräsplätten och hackade med näbben i gräset och flög upp igen. Jag förstod efter ett tag att den helt enkelt byggde upp sitt vinterförråd.

Flyger den omkring i december och gottar sig i att "Storgatan 82 där finns mina gräsfrön, Storgatan 84 har talgbollsrester och Prästgårdsgatan 67 där finns dom riktiga godsakerna vid syrenbusken, alla koggamoj. Mmmmm yummy! Och förresten - jag har sorg. Det stora syrenträdet som vilsamt har stått och lutat sig mot min balkong är historia. Det finns inte mer. Och jag som har gödslat det flera gånger varje dag - i alla fall i tanken. Grannarna som ser mig tror förmodligen att jag har renlighetsmani men så är det inte.
Jag tänker så här. Under varje behandling "släpper energiskräp" som inte personen behöver eller vill ha kvar. Efter behandlingen samlar jag helt enkelt ihop det i min handduk och skakar ut det över syrenen som jag tror omvandlar det till positiv energi som kommer allt och alla tillgodo. Skit blir gödsel och växtkraft i min ekvation.

Och nu är min syrenlila vän borta. Gammal och lite skrallig men ändå. Träd betyder så mycket för mig. Några talgoxar har också varit på min balkong och klagat.
Till trädkaparnas försvar ska sägas att det sticker upp några stackars pinnar ur asfalten.

Så jag fortsätter och genom min försorg kommer det till våren att rekordsnabbt ha vuxit upp en ny och ståtlig och välgödslad syren. Vill du lämna lite skräp i från dig - varmt välkommen!

//Maria Äxter - VSVT - Vi som värnar träd

Som jag ser det

Minnet är förunderligt. Tänk att likt Lisbeth Salander minnas allt - eller som en vanlig august ha fullt upp och hålla många bollar i luften och säga ja just det, så var det med jämna mellanrum eller som en dement - minnas det som hände när du var barn eller 30 år och i din fulla blom i arbetslivet. Som jag ser det finns det många orsaker till ett dåligt minne men i min kinesiologivärld med synapser och nervsignaler, cirkulation och en möjlighet till stressreducering så tror jag att det finns mekanismer som vi till viss del kan balansera och harmonisera.

Jag är så dum att jag tror på kroppens inneboende läkkraft oavsett problem.

Om det inte fungerade så skulle det inte finnas dessa fall av spontana tillfrisknande som ständigt studeras och förklaras som medicinska underverk. Och om kroppen inte hittar rätt då finns det en uppsjö metoder att testa. För om kinesiologin var rätt för mig är det inte säkert att det är din melodi. Den måste du hitta.

Min mamma bor på ett äldreboende. Hon är vad man kallar dement. I dagarna har det skrivits en hel del om vård, inlåsning, obemannade avdelningar och lite personal. Inte i någon artikel (som jag har läst) har personalen anklagats för att vara slappa, slöa eller på annat sätt nonchalanta mot de boende. Därför förstår jag inte debatten som har blossat upp på Öjagården. Två läger i personalen mot varandra när alla - vill jag då tro - jobbar för bra vård och något man kan stå för. Här handlar det om kommunikationskunskap och självkänsla. Jag är ialla fall stolt över engagemanget och medmänskligheten. Hurra för Elisabethorna som ställde upp i TV. Sansade kvinnor, positiva och trygga. Någon jag skulle vilja bli omhuldad av på åldernshöst. Istället för att börja tänka på japanska harakiri metoder.

Ett äldreboende med 64 lägenheter och 2 som springer på nätterna - det är något alla som tar besluten skulle behöva uppleva på plats.

Jag vill att min mamma ska vara trygg och det är hon på sin avdelning. När hon går upp på natten och rörelselarmet går igång då kan hon vandra i korridorerna utan att hitta någon personal - det tycker jag inte om. Är man 2 personal och en sjuksköterska som även har ansvar för andra äldreboenden i kommunen - och de är upptagna med annat då får hon vänta. Som den gången när hon föll och bröt lårbenshalsen och blir liggande ett tag. Det är omänskligt i Sverige i dag.¨

Vårda ditt minne med avslappning, avspänning, meditation, mindfulness på ditt sätt. Det avlastar han som sitter i sambandscentralen som ska sortera alla intryck till det rätta stället. Det är lätt att det blir trafikstockning, du vet, som tangenterna på en gammal skrivmaskin när man trycker på alla samtidigt, *ler* och då kan vad som helst hända i centrala nervsystemet. Utbränd, svidande smärtor, förvirring, käkproblem för att inte tala om sömnbesvär. Ta hand om dig. Det är du värd. Och vad värre är. Ingen annan kommer att göra det åt dig.

När hjulen snurrar ...

... blir jag inspirerad. Den som ibland sitter på axeln och tycker till om vad jag gör eller tänker har fullt upp med att hålla i styret och se till att tramporna snurrar. Och då händer det - jag tänker alla smarta tankar. Jag löser världsproblem och marknadsför mitt företag på bästa sätt. Skriver genialiska texter i min blogg och då uppstår ett problem - ett riktigt ilandsproblem - hur ska jag komma ihåg allt?
Jag tror alltid att jag ska göra det men nu har jag funderat på en röststyrd bandspelare, sätta fast en trådlös mic i tröjan och prata mig hem eller bort för den delen. Ser du eller hör du någon som pratar för fullt - ensam där på cykeln - då är det kanske jag du möter. 

När hjulen snurrar då snurrar även mina hjul i vindlingarna

Eller är det så fantastiskt att alla smarta insikter och tankar lagras i mitt undermedvetna så bara jag hittar nyckeln dit så får jag tillgång till allt jag har tänkt och glömt. Bara smarta saker givetvis. Allt det andra är deletat för länge sedan. Minnet är förunderligt. När jag i parfymaffären gick förbi kvinnan som luktade på gamla hederliga Fenjal och jag kände tallbarrsdoften - då mindes jag hur min mormor luktade. Fenjal med en aning kodoft.

Glasklart svar

När jag åkte hem från praktiken i dag så hade jag ett möte som dröjde sig kvar. Någon hade frågat mig den klassiska frågan  "Hur ska jag göra?" och jag hade inget svar. Men jag hade många frågor.

Vad skulle det betyda för dig om du hade svaret klart? Hur skulle det kännas om du visste vilket beslut du skulle ta? Vad behöver du för att veta? Efter minutlånga funderingar blandat med blixtsnabba svar så uppstod det där ögonblicket som är helt magiskt.

När ögonen börjar glittra och jag vet att nu - nu blev allt glasklart.

 Svaret kom upp till ytan utan att jag hade kommit med något som helst råd. Jag blir så glad när jag gång på gång upptäcker och får bekräftat att alla svar finns inom en. Den rätta frågan sätter igång maskineriet, fyren sveper med ljuset runt runt och då kan ingen lösning gömma sig längre.

När en våg ska fatta beslut

Jag har alltid varit intresserad av astrologi så länge jag kan minnas. Tidigt lärde jag mig att en fisk är konstnärlig, en oxe tjurig, en vattuman innovativ, en kräfta huslig, en jungfru pedant och att lejon ryter. Själv är jag våg och ledordet är medlare. En våg är bra på att se saker från olika håll och bara vill uppnå balans i vågskålarna.
Men det är också en stor nackdel. När en våg ska fatta beslut sker samma sak. Ska jag ta den eller den? Hmmm och då börjar problemen. Vågskålarna åker upp och ner och till slut slänger dom värre än slänggungorna på tivoli.

Om jag tar A så blir det så och så och så. Om jag tar B då kan det bli så och så och så. Här lämnas inget åt slumpen utan alla alternativ prövas en och två gånger. Låt vara att människans nervsynapser går med 320 kilometer i timmen, det sker alltså snabbt i hjärnvindlingarna

men jag hör hur det knakar däruppe i kontoret.

Han i sambandscentralen jobbar övertid och trampar på pedalerna i rasande fart. Den infon i det facket, jasså kom du tillbaka, å iväg igen, nej nej du ska upp inte ner och så vidare.

Att välja mellan olika alternativ är inte det bästa för en våg. Jag tror jag struntar i allt och tar ett tredje alternativ istället. Mina vänner säger att jag är impulsiv och att det går undan i svängarna och just nu undrar jag - känner dom mig?

För övrigt tror jag inte att man kan sätta en människa i fack som jag gjorde i början av texten. Astrologi är mer komplext än så. Varje människa är unik i den sekund han eller hon föds och bär med sig hela världsalltet in i livet som en karta. Stjärnor, planeter och positioner kittlar i alla fall min fantasi och  jag får rysningar när jag känner att det stämmer. Det räcker bra för mig.

Perfekt start

Min yogatermin har startat med en komigångklass denna söndagmorgon. När yogamattan rullas ut och fotsulorna hittar greppet då existerar bara här och nu. Och jag känner att jag ler ...

När en ivrig och inspirerande Kristina säger att lårmusklena ska dras in mot skelettet så ser jag anatomiplanscher fladdra förbi i mitt inre, jag ser akupunkturbanor få ny fart och jag slappnar av totalt och låter mig ledas. Raka armar upp mot taket, ner med axlarna, andas lugnt och tyst, så nära total fokus jag kan komma på några sekunder.

Efter avslappningen när jag sträcker höger arm över huvudet och rullar över på höger sida - fortfarande med ögonen stängda - då känns det som om kroppen har format sig efter en soft madrass trots att jag vet att jag ligger på ett trägolv och en 3 millimeter tjock yogamatta - inget annat. När mina ögon sakta får vänja sig vid ljuset och jag avslutar i tystnad är jag i frid med mig själv. Solen lyser när jag går till bilen men när jag inte ser något och slår på fläkt och vindrutetorkare - då märker jag att det regnar. Jag ska låta min inre sol lysa hela dagen.

Medveten promenad!

I dag tog jag stavarna och gav mig ut. Slingan efter älvkanten andas fortfarande sommar. Gräset är grönt, löven är gröna och prasslar i pilarna. Jag bestämmer mig för att gå medvetet att tänka på hur det känns när jag tar stegen och sätter i stavarna med ett lätt tryck framåt.
Genast så blir stegen längre, jag tar djupare andetag och får liksom det där flytet i gången som är så fjädrande. Diafragman som var som en knut bakom ryggen i morse släpper trycket och jag andas. Jag räknar i lugn takt 1, 2, 3, 4 höger vänster höger vänster.
Efter 30 meter upptäcker jag att jag planerar morgondagens jobb. Min gång har växlat upp till en Singer symaskin i full speed och hallå - var försvann närvaron? Så tillbaka till ordningen djupa andetag, hitta den fjädrande gången och upplev stegen. Och då är jag där igen - gräset blir grönare, bron jag går över känns mjuk under skorna, gruset knastrar inte lika mycket och jag njuter.

"Nu - nu ska jag behålla det här hela vägen hem"

När jag kommer till blå bågarna upptäcker jag att jag har blivit snabb raksöm igen och jag har ingen aning om vad jag har tänkt på när jag gick över ängarna. Ja men halllå. Ska det vara så svårt?
En tredje gång hittar jag mina lugna steg och i den upplevelsen känner jag att jag är på väg.